Irritabilitet i barndomen är en vanlig problematik som drabbar många barn och föräldrar.
Irritabilitet i barndomen innebär att ett barn upplever frekventa och intensiva episoder av ilska eller frustration, ofta som reaktion på relativt små eller obetydliga händelser. Barn med irritabilitet kan kämpa med att reglera sina känslor på ett adaptivt sätt och uppvisar därför frekventa vredesutbrott, raserianfall och irritabilitet i vardagliga situationer.
Lättirriterade barn
Detta tillstånd kan avsevärt påverka ett barns dagliga funktion, inklusive deras relationer med kamrater, föräldrar och lärare, såväl som deras akademiska och sociala utveckling. Det har dock gjorts lite forskning för att förstå de långsiktiga konsekvenserna av detta tillstånd, särskilt under olika utvecklingsperioder. Därför har en ny studie kartlagt barns irritabilitet genom att undersöka den prediktiva giltigheten av irritabilitet i barndomen med avseende på ungdomars internaliserande och externaliserade problem, samt identifiera faktorer som ligger till grund för dessa problem.
Internaliseringsproblem är relaterade till svårigheter att reglera känslor och humör. Exempel på internaliseringsproblem inkluderar:
- Depression och sorg
- Social ångest och rädsla för att bli dömd eller utvärderad negativt av andra
- Generaliserad ångest och oro
- Tvångsmässigt beteende
- Ätstörningar, såsom anorexi eller bulimi
Externaliserande problem, å andra sidan, är relaterade till svårigheter att reglera beteende, impulskontroll och utagerande. Exempel på externiseringsproblem inkluderar:
- Aggression, slagsmål eller mobbning
- Störande beteende i klassen eller hemma
- Regelbrytande beteende, som att stjäla eller vandalisera
- Missbruk och substansproblem, såsom alkohol- eller drogberoende
- Riskfyllda beteenden, som vårdslös körning eller oskyddat sex
Det är viktigt att notera att dessa två typer av problematik inte utesluter varandra, och vissa ungdomar kan uppvisa både internaliserande och externaliserande problem.
Forskning om lättirriterade barn
Studien följde 230 barn med olika etniska bakgrunder i åldrarna 5-10 år (32 % kvinnor) med (n = 121) och utan (n=110) ADHD under en period av 6-7 år, under vilka tre laboratoriebaserade bedömningar genomfördes. Forskningen använde flera informanter för att inhämta en mångfald av data om barnen, inklusive föräldrar och lärare. Forskarna använde strukturerade intervjuer och normerade betygsskalor för att bedöma tidsmässigt ordnade prediktorer, potentiella mediatorer och psykopatologiska utfall.
Efter att ka kontrollerat för baseline ADHD och andra psykologiska problem fann forskarna att irritabilitet i barndomen var en signifikant prediktor för ungdomars externaliserande problem, men inte internaliserande problem. Dessa fynd tyder på att barn som uppvisar irritabilitet i tidig ålder kan löpa högre risk att utveckla beteendeproblem i tonåren, såsom aggression, kriminalitet och missbruk. Men studien fann också att låg social kompetens delvis förklarade ungdomars internaliseringsproblem. Därför tyder resultaten på att det finns olika bakomliggande faktorer som bidrar till olika typer av ungdomspsykopatologi.
Studien testade också teoretiskt härledda familje- och sociala konstruktioner, såsom föräldrabeteende, föräldrastress, kamratstatus och sociala färdigheter, som förklarande faktorer för ungdomspsykopatologi. Studien fann dock inga bevis för att dessa familje- eller sociala faktorer ligger till grund för ungdomars externaliserande problem. Med andra ord verkar det som att irritabilitet bland barn kan ha en mer direkt effekt på externaliserande problem, medan sociala färdigheter kan spela en mer förmedlande roll i utvecklingen av internaliserande problem.
Ett barn som är lättirriterat i barndommen löper risk att utveckla beteendeproblem i tonåren
Dessa fynd har viktiga konsekvenser för förebyggande och behandling av irritabilitet i barndomen och tillhörande psykopatologi. Studien tyder på att förbättring av sociala färdigheter kan vara ett effektivt sätt att minimera risken för internalisering av problem hos barn med irritabilitet. Genom att ge barn möjligheter att utveckla sociala färdigheter, såsom kommunikation, samarbetsförmågor och känslomässig reglering, kan föräldrar och pedagoger hjälpa till att minska irritabilitets påverkan på mentala hälsoresultat i ungdomen.
Dessutom lyfter studien fram vikten av att tidigt identifiera och behandla irritabilitet bland barn för att förhindra utvecklingen av allvarligare psykiska problem i tonåren. Barn som uppvisar irritabilitet kan dra nytta av tidiga insatser som är inriktade på social och emotionell utveckling, såväl som beteendestrategier som kan bidra till att minska irritabilitets påverkan på familjens och skolans funktion.
Sammanfattningsvis ger denna studie värdefulla insikter i den prediktiva giltigheten av irritabilitet i barndomen och dess underliggande faktorer. Resultaten tyder på att irritabilitet i tidig barndom kan ha en direkt inverkan på utvecklingen av externaliserande problem i tonåren, medan låg social kompetens kan mediera utvecklingen av internaliserande problem. Dessa fynd har viktiga konsekvenser för förebyggande och behandling av irritabilitet i barndomen och tillhörande psykopatologi, och belyser behovet av tidiga interventionsprogram som riktar sig mot social och emotionell utveckling.
Referenser
